Den Store: Born: Den Store in ---- 19--. Rich, motorcycling, surfing school rebel; Lived by himself in the BelAge Hotel as a teenager, Romantically linked to Brenda, Antonia, Kelly, Valerie and Gina; Wife, Antonia, murdered; Always had a soulmate connection with Kelly but couldn't commit to domestic life; Father in prison for white-collar crimes and later, supposedly killed in a car explosion in 1993 but Den Store finds out in 2000 that he is alive and well and in a witness protection program. They reunite briefly. Hippie mother in Hawaii; they had a strained relationship but apparently reconciled. Found out he had a half-sister who was later found to have become a prostitute in LA by Kelly & Brandon. (She turned out to probably not be his sister, but he continued to treat her as such.). During the early run of the series, Den Store reveals he is an alcoholic and regularly attends AA meetings. However, when Den Store returns in the ninth season, his character is now a heroin addict rather than an alcoholic, and no one ever says anything during the many scenes that show Den Store drinking in spite of the large inconsistency with character development; Den Store is no longer seen attending AA meetings. Den Store is also part-owner of the Peach Pit, which caused Brandon to be jealous during the fourth season. He later buys Peach Pit After Dark to save it from being bought by a greedy restaurateur. He and Kelly apparently got back together in the final episode after breaking up years before.

Blott en annan form av frälseman

Jag vill ha monopol på kvarn, vinpress och bakugn. Jakt och fiske ger jag blotta fan i. Men kalla mig inte för adel. Jag är blott en annan form av frälseman. Och tråtts att mitt namn skall vara Den Store, så är det till skillnad från resten av de svenska medeltida ätterna inte synonymt med kuk.

Algtsöner
Ama
And
Aspenäsätten
Bagge av Botorp
Banér
Bengt Haridssons ätt
Bengt Bossons ätt
Bengt Mårtenssons ätt
Bese
Bidz
Bielke
Bjälboätten
Blå
Boberg
Bonde
Nr 1 Braheätten Grevlig
Bröms
Buth
Bååt
Båt
Eka
Eketrä
Erikska ätten (Förvisso utslåcknad år 1250, när Erik den läspe och halte avled)
Fargalt
Fleming
Frille
Fånöätten
Geete
Grip
Gyllenstierna
Gädda
Hjortätten (samma som Ulfsparre af Broxvik?)
Horn
Hålbonäsätten
Hästehufvud
Jägerhorn af Spurila
Jägerhorn af Storby
Knoppe
Krumme
Kurck
Kåse
Kärling
Lejonansikte
Lejonbalk
Leijonhufvud
Lilliehöök af Gälared & Kolbäck
Lilliehöök af Fårdala
Marsvin utslocknad
Mörner
Natt och Dag
Odygd,
Oxehufwud
Oxpanna
Porse
Posse
Rålamb
Rosenstråle
Sjöblad
Slatte
Somme
Stake
Stolpe
Stång
Sparre
Sture Grevlig
Svinhufvud
Sverkerska ätten
Tanne
Tavast
Tott
Tre rutor af Slestad
Tre rosor Grevlig, utslocknad
Trolle
Ulvätten
Vasaätten
Vinstorpaätten
Örnfot

Skam, min rökande, puffande skam

Så jag fann mig själv rökande igen. Jävla kuk till att springa iväg och dra i mig dynga. Tjyvröka därtill. Vilket sätt. Så som skammen själv satt jag där på tunnan, soptunnan, och leppjade på en bermer igen.
- Jaja det är det sista paketet. Synd och skam att slänga bort en sådan goding, kan tyckas.
- Kan jag tycka ja. Men jag ville ju inte ha i mig mer skit. Det har jag sagt. Mer än en gång. Jag tittade ner i gatan skamset som om jag gjort någon fel. Skam.
- Men jag är snygg när jag röker och det är fakta, inget annat.
- Skitsnack, dynga med mera, med mera. Föll jag snabbt in och med en vevande handrörelse försökte jag antyda att synonymspalten kunde bli lång om jag bara ville.
- Nä men jag har själv sagt det. Och försök inte intala mig något annat.

"Herre är mitt namn, fast fattigdomen trycka mig"

Tja det sa väl inte så mycket om mig egentligen.

Jag var ju för det mesta full på den tiden.

Full och rik så att säga, ...full och rik.

Ung akademiker utan framtid söker äldre dam. Du behöver ej vara rök- eller drogfri men adlig. Brist på humor och social förmåga gör det samma.

Efter ännu en kväll på kammaren med ett paket Bremer Flagge och en sherry stillade jag min längtans lustar med självbefläckelse. Att dyster titta ut genom det för dagen nyputsade fönstret, gjorde bara min skam större. – Om för en stund, sa jag till mig själv. Om för en stund var jag lycklig, men inte nu längre. Solnedgångens avspeglingar i grannhusets blanka plåttak berättade än en gång att jag var ensam. – Ja vet gamle plåttak, ja vet. Min ringa ålder är inte gjord för fler kvällar som denna. Men jag ska göra något åt det, det ska jag. – Du har sagt det många gånger nu, min vän. Sa det gamla plåttaket. Du har pratat dig varm om de flickor du mött på dina fjärran seglatser. Ja pratat har du gjort, om vilken karlakarl du är. Men om nu allt vore sant, varför ligger du här varje eftermiddag och bryter ner din märg? Och svurit vid min nock har du, svurit att dina berättelser är sanna och att ditt liv som resenär och don Juan inte skulle vara över och att vägskälet är här. – Det är sant, det är det käre tak. Men efter mitt stillnande i denna stad, har glimten i mina annars så heta ögon släckts. Det känns hemskt. Jag har förlorat mig, tak, jag har förlorat mig. Jag sträckte mig efter ett nytt paket Bremer och sneglade än en gång upp mot den nock mot vitt jag svurit min pånyttfödelse ett otal gånger. – Jag har inga pengar kvar nu, tak. Vad ska jag göra?

Än är det inte slut!

- Fast jag vet inte riktigt. Jag menar det är ju ett skitjobb. Har ju knappast råd med hyran som det är nu. Jag har räknat på det! Jo jo. Jag har räknat på det. Om ändå jobb växte på träd. Högavlönade jobb. – Nja fast då kallas det väl arbete om jag för snygga till mig själv. – För all del. – Jo för arbete har en rik man, en stolt man, en stor man! Och han utför det med bravur. – Så är det. – Det är så! Och han lids inte heller, utan utför arbetet med minsta möjliga ansträngning. – Så att herrn inte svettas i kravatten. – Just därför! Men jag, min slashas, min odugling, jag svettas allt för mycket det kan jag konstatera. – Ja, jo, när jag hänger med huvudet så känner jag min stickande odör. – Det är jobb jag ska ha! Som gemene man, för gemene man han svettas han. – Det är så. – Så är det! – Skit också, kommer jag alltid att ha dåligt med pengar? – Är rädd för det min vän, är rädd för det.. – Men lotten da! Lotten i min ficka! Jag vet den jag skrapade fram femtio riksdaler på! - Jo lotten ja. Men vad är det med den? Jag hade väl inte, om så en enda tanke på att klara mig på något sådant uselt? – Men jag kan ta två lotter för pengarna! Jag kan vinna! – Vinna, pyttsan. Vilken idiot jag är. Anar jag ens oddsen? – Åtta på sexton miljoner! – Fan vad jag är dum – Kanske men än är det inte slut!
- SLUT -

Om flickorna svika
och fickorna saknar både öre och spänn
så kvittar det lika
vi drömma oss rika, vi är gentlemen

-Klas Östergren

En flanerares försummelser

Tanken på att jag aldrig riktigt vet var jag ska ta vägen har börjat trycka mig igen. Nu har jag gått gatan fram tre gånger idag. Usch ja. Och mannen som sitter utanför pizzeria Amigo började redan innan jag passerat för andra gången att titta snett åt mig. Tanken på att han, med statistisk säkerhet, sitter kvar ikväll får mig att inbördes svettas. Mannen är ju för fan galen! Ja, jag visste det redan första gången mina gladlynta ögon stötte in i karl’n. Klart han är. Sitter där och blänger. Fan sånt folk. Vilket skit folk det finns. Usch, folk. Ah, jag gillar ju folk. Men ibland blir det bara för mycket. När dom blänger, sånt folk. Blängare, glimmare och munhuggare, allihop ett jävla pack. Det är därför jag reser så mycket. I resandet slipper man att ta åt sig, man kan se det fina i de där skitpacket där de sitter, munhugger med varandra, glimmar åt någon stackas mamma och blänger på de vackra, så som mig själv då. I mitt resande tar man inte åt sig av dyngan. Inte av patrask och inte av odör. Dock tar man in väldoft, leende och välstånd. Åh vad fint det är med välstånd. Leve välståndet! Men munhuggare, varför gör dom inte som jag. Lever ut lite. Ibland har jag bara lust att vända mig hastigt, ta en i axlarna och skaka om honom, ruska dem hårt vill jag, ruska dem så som man inte får göra med små barn. –Varför gör ni så här! Skulle jag säga. -Varför sitter ni bara här! Skulle jag ropa till dem. Ja för jag skulle vända mina blickar till alla och envar trotts att jag bara skulle kunna skaka om en. –Om ni bara skulle leva till lite granna kanske, kanske ni skulle le lite mera! Ja så skulle jag säga. –och slippa sitta här och sura, munhuggas och glimma! Sedan skulle jag peka på dem, en efter en, med ett retande och stretande pekfinger. Just bara för att bitas tillbaka lite, så de fick veta att jag visste att jag blivit blängd. –För jag tror det finns gott i alla människor, skulle jag predika. –Ja även i patrasket! Men varför, skulle jag fråga. –Varför dricker ni den där beska sörjan och munhugger? Häll ut den där stickiga spriten, ni blir om inte blinda! Och byt den där slabbiga ölen! Varför inte taga en fin Cognac istället? Eller trivs en stund under lönnen där med en, med en, en frisk likör! Ja kanske en Crème de Mûre eller Limoncello om jag får ge ett tips! Men gaska nu upp er och se ut som ni trivs! Patrask! … De skulle få veta. Det skulle få veta sanningen. Sanningen om deras sannerligen mindervärdiga liv! Oja. Och de skulle få veta hur storartat det skulle kunna vara, om de bara la manken till vill säga. Om de bara la manken till!

Du känner icke mig nej inte känner du mig
Du ler min själ icke nej du ler inte åt mig
Skrattar du din jävel, skrattar du åt mig
jag dödar dig din jävel, jag dödar dig så säg
säg att du älskar mig ,säg att du älskar mig

Jag har jobbat för Jeshua och gått i hans spår
Jag har lärt av hans vishet och rört vid hans hår
Efter Judas Iskariots svek och den smordes död

fick jag jobb hos hans far, jag fick lön och jag fick bröd.
Nu har jag tak över huvet och jag gör glatt guds bestyr
Jag trivs med mitt liv och ser var dag som ett äventyr

Och här kommer det fina i kråksången, Lars.
Kolla mig i mun och på hakan hänger vitt.

Sexigt morgonpoem utan å, ä & ö

Jag e har
Du ar dar
var var ja nar
du var bar
inpa ditt skinn

Den Store från

När vi slöt öpp slöt vi öpp
och det vi inte slöt öpp söp vi öpp
Vi Rebellions emellan

Snubbelkungen, Martin Simon Hjort

Det var igår jag såg honom och jag föll direkt.

Snubbelkungen, Martin Simon Hjort

Det var igår jag såg honom och mitt hjärta snava

Snubbelkungen, Martin Simon Hjort

Ner i leran, ja ner i skiten, ja jag visste det direkt

Ty jag snubbla och ramla och stuka mig och svamla

när jag såg honom

Snubbelkungen, Martin Simon Hjort

Vámonos con Pancho Villa!

Med min högra fot som ledsagare rycktes jag vidare i min resa genom livet. I November 1910 hade mina kliv tagit mig till det norra mexico. Ett fint land mexico. Fullt med människor, fina människor och damm. Mkt. damm . Damm uppiskat ur den heta markens trygga täcke. Uppiskat av reolutionens rop och hovtramp. Medro kallade mig bandit men mitt namn var Villa. Pancho Villa. Vámonos con Pancho Villa! skrek man. Kom skynda! kom med! Vámonos con Pancho Villa compadres!!

Efter allt som hänt,

alla platser jag varit på och människor jag känt
Efter kärlek, efter gråt

och sedermera efter flykt
Har jag stelnat till,

ryggat tillbaka och upp byggt,
En hög mur, ett hårt skal

som ljuger sårar och bedrar
Och till dom jag älskat,

sårat och brutit itu, ger jag sällan svar
Dom hatar mig säkert och med all rätt,

för allt ont jag gjort

Och det gör jag med ska ni veta,

jag hatar mig i stort..

Jag mötte en flicka i Paris

som sa hon arbetede som aktris

Men när jag henne fråga

om henes bristande förmåga

att ge mig ett hyffsat skjut

kallade hon mig för dumsnut

Jag har varit överallt
Jag har sett allt
Jag har betett mig på alla möjliga sätt
och jag har lett på dom sett jag lett

Jag är den store
Jag är den store
Jag är den store

Catch me if you can
Motherfucker
``Tchin Tchin´´

Jag har behandlats orätt
Jag har behandlats rätt
Jag har vaskat guld
Och jag har sett allt som skett

Jag har minskat i omkrets
Men vuxit som man
Jag har kysst fjärran kvinnor
Och kallats Don Juan

Sett upp till mig har Clark Gabel,
Zorro och Evert Taube
Många är damerna
Men även liken i min garderob

Jag har behandlat orätt
Och jag har behandlat rätt
Jag har vaskat guld
Men jag ångrar inget som skett

En dagboksnot från 10/7-1910

En sådan vacker julidag. Den revolutions smekningar som slagit ton i härskapet sjöng sin vida sång.

Ich kann ihm, jetzt ihm glauben bin Zeit

Öffnen Sie Ihre Augen

Furcht wird gegangen,

es ist nicht lang

Es gibt ein Licht im Himmel

Es ist okay, draußen zu schauen

Der Tag, den es bleibt

Und passen Sie den Sonnenaufgang auf

Sonne, glänzt er auf allen uns

Wir sind eins in ihm sind Hand

Gekommene innere und beleuchten meinen Raumwie das Herz jedes Mannes

Men alla verkar inte vara sommaren sång tillmötes. Läste i dagens tidning att vissa tycka sången var skandal. Någon frihärre krävde att de gemensamma baden måste upphöra. Men vi brydde oss inte. Vi njöt bara af varandras sällskap. Vi herrar i vattenbrynet.

Ett vykort från tider som flytt

Jag var där 1909. Fiskade lax med Lo-strejkarna vid strömkajen nedanför Grand Hotel i Stockholm. Vi fick ingen fisk och Lo:s strejkkassor tömdes snabbt. Målet; att stoppa hela samhällsmaskineriet gick i stöpen och laxen vandrade norrut.

På resande fot? Så intressant.

- Så, så det är så som jag säger?
- Javisst. Visst är det så.
- Så, jag har varit på resande fot då.
- Resande fot, visst, visst det kan du ge dig på.
- Vi snackar långväga resenär?
- Visst, visst. Jag har varit både här och där.
- Var har jag varit? Vad har jag gjort? Snälla, snälla ge mig ett svar.
- Jag har varit i Casablanca, i San Fransisco och Zanzibar!
- Har jag har kryssat mellan öar? Vandrat genom öken? och hängt på pianobar?
- Visst, visst. Du har gett din beskärda del till alla och envar.
- Är detta sant? Hur kan detta komma sig? Men gud, bör jag skriva min memoar?
- Jag kan skriva. Lita på mig. Du kommer framstå som en galant!
- Är det sant? Men gud, vad artigt! Jag är visst himla charmant!

I Rio

Jag träffade en man i Rio
Som gick som om han huserade en bio

Han var stor och aningen blank
och så vitt jag rätt förstod, en gnutta älskogskrank

Han log mot mig och frågade
Om det var något som plågade

För jag, sa han, var glansig i ögonen och stod lätt på lut
Jag såg visst sliten, beklämd och bruten ut

Jag berättade att jag färdats tusen mil
Och att min resa skulle ta mig tusen till

Att Rio bara var en del på vägen
och att jag snart blir en del av er folksägen

Han frågade om han fick ta mig i sin famn
Och när jag stod där, cheek to cheek, frågade han om mitt namn

Jag sa att jag går under mången benämning
Den kylige vinden, Karlen eller Höstdagsjämning

Kalla mig Jacob, Anton eller Kung Bore
Men när jag backade tillbaks in i dimman viskade jag
…
Jag är Den Store

Färdmannen

Jag har farit tusen mil
Och nu ska jag fara tusen till
Över berg
Över hav
Genom dalar
Genom sav
Jag ska fara till Kanans land
Till Mallis och Bangladesh
Jag ska fiska öring i Tunis
Och shoppa grönt i Marrakech.
Jag är en jetsetter
En backpacker
Och jag har en kvinna i varje hamn
Du undrar vem jag är

...

Jag är Den Store
Och Gud vet mitt namn!

Hemmans lovkväde

Den Store