Tanken på att jag aldrig riktigt vet var jag ska ta vägen har börjat trycka mig igen. Nu har jag gått gatan fram tre gånger idag. Usch ja. Och mannen som sitter utanför pizzeria Amigo började redan innan jag passerat för andra gången att titta snett åt mig. Tanken på att han, med statistisk säkerhet, sitter kvar ikväll får mig att inbördes svettas. Mannen är ju för fan galen! Ja, jag visste det redan första gången mina gladlynta ögon stötte in i karl’n. Klart han är. Sitter där och blänger. Fan sånt folk. Vilket skit folk det finns. Usch, folk. Ah, jag gillar ju folk. Men ibland blir det bara för mycket. När dom blänger, sånt folk. Blängare, glimmare och munhuggare, allihop ett jävla pack. Det är därför jag reser så mycket. I resandet slipper man att ta åt sig, man kan se det fina i de där skitpacket där de sitter, munhugger med varandra, glimmar åt någon stackas mamma och blänger på de vackra, så som mig själv då. I mitt resande tar man inte åt sig av dyngan. Inte av patrask och inte av odör. Dock tar man in väldoft, leende och välstånd. Åh vad fint det är med välstånd. Leve välståndet! Men munhuggare, varför gör dom inte som jag. Lever ut lite. Ibland har jag bara lust att vända mig hastigt, ta en i axlarna och skaka om honom, ruska dem hårt vill jag, ruska dem så som man inte får göra med små barn. –Varför gör ni så här! Skulle jag säga. -Varför sitter ni bara här! Skulle jag ropa till dem. Ja för jag skulle vända mina blickar till alla och envar trotts att jag bara skulle kunna skaka om en. –Om ni bara skulle leva till lite granna kanske, kanske ni skulle le lite mera! Ja så skulle jag säga. –och slippa sitta här och sura, munhuggas och glimma! Sedan skulle jag peka på dem, en efter en, med ett retande och stretande pekfinger. Just bara för att bitas tillbaka lite, så de fick veta att jag visste att jag blivit blängd. –För jag tror det finns gott i alla människor, skulle jag predika. –Ja även i patrasket! Men varför, skulle jag fråga. –Varför dricker ni den där beska sörjan och munhugger? Häll ut den där stickiga spriten, ni blir om inte blinda! Och byt den där slabbiga ölen! Varför inte taga en fin Cognac istället? Eller trivs en stund under lönnen där med en, med en, en frisk likör! Ja kanske en Crème de Mûre eller Limoncello om jag får ge ett tips! Men gaska nu upp er och se ut som ni trivs! Patrask! … De skulle få veta. Det skulle få veta sanningen. Sanningen om deras sannerligen mindervärdiga liv! Oja. Och de skulle få veta hur storartat det skulle kunna vara, om de bara la manken till vill säga. Om de bara la manken till!
Jag vill ha monopol på kvarn, vinpress och bakugn. Jakt och fiske ger jag blotta fan i. Men kalla mig inte för adel. Jag är blott en annan form av frälseman. Och tråtts att mitt namn skall vara Den Store, så är det till skillnad från resten av de svenska medeltida ätterna inte synonymt med kuk.
